plockade blåbär

låter dagarna gå
utan att ringa dig
väntar
räknar dagarna

till sist!

fjorton dagar är jag värd

mellan dig
och dig
och dig
och sedan
- eventuellt -
mig…

var ryms jag?

vad ska jag göra
jag orkar inte längre
du tar över allt
sveper över mig som drakeld

ok då -
sjuttiofem procent av vår vänskap!

men jag vågar inte ens kräva
ytterligare fem procent

för det är då
som du tystnar
såsom jag har tystnat
åtminstone 25 procent

… sitter så snyggt de där jeansen…

… ok…

… bara fem kilo till…

… igen…

… och igen…

… alltid…

… hur man kan skvätta ut sig själv
all over the place
och ändå tro
att konsekvenser är sådant
som drabbar andra…

oroa dig inte för mig
prata med mig istället
oroa dig inte
älska mig istället
du kväver mig
med det du kallar omtänksamhet
stå vid min sida
istället

du tar så mycket plats
att jag knappt vet var jag börjar
och slutar
var jag hör hemma i oss

jag vet inte vad det är
eller varför
hur du lyckas få mig
att känna mig smällfet
trots alla dessa förlorade kilon
- aldrig. någonsin. duger. jag.

less på mig själv
jag är som en katapult i mitt eget liv
går ständigt ned mig på nattgammal is
den ständiga reprisen
gör knivskarpa åttor i blåfrusen själ

men i mig finns alltför många djup
ett förlorat fotfäste
jag kämpar vidare
trots allt
men det är så svårt
när jag är både svarande och kärande
jag dömer mig själv så skoningslöst
kan inte luta mig tillbaka i trygg visshet
om min egen styrka och duglighet
utom kanske i vissa speciella fall
om man inte kan finna sin egen trygghet
hur ska man då någonsin kunna bygga upp trygghet
med en annan människa